Sergelbiografens stora salong låg nästan öde när jag igår var där för att se Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Ödsligheten kan tyckas konstig efter en heltäckande, aggressiv affischkampanj – och Tim Burton är ju just Tim Burton. Är hans storhetstid över, måhända? Det var några år sedan vi storögt fascinerades av Edward Scissorhands, Nightmare Before Christmas och Sleepy Hollow. Eller kanske var salongen tom bara för att det var en helt vanlig måndag och folk vill tugga ostkrokar framför Netflix i sina egna soffor istället för att släpa sig ut i kyligt oktoberväder.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn börjar i nutida Florida där unge Jake lever ett anonymt liv utan vänner. När han under mystiska omständigheter hittar sin farfar döende i ett skogsparti börjar han leta efter svar i dennes gamla sagor. Med ett par nedklottrade kartor och några bleknade fotografier reser han till en dimhöljd ö i Wales där det enligt hans farfar ska finnas ett barnhem för besynnerliga barn. Barn med udda, magiska förmågor.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Problemet med Tim Burtons filmer är dess ytlighet. De är visuellt tilltalande och ofta fantasieggande, men det är svårt att komma innanför skalet på typer som är konstiga för konstighetens skull. Kanske just för att det inte finns något under skalet. Det här gäller även för Miss Peregrines hem för besynnerliga barn. Eva Green är gnistrande i titelrollen – men är ensam om att leverera. De smått usla barnskådisarna kanske man kan förlåta, men när till och med Samuel L Jackson oengagerat sjabblar bort filmens fåtaliga comic relief-tillfällen kan man inte låta bli att undra. Huvudrollsinnehavaren, Asa Butterfield som Jake, är tyvärr ett riktigt magplask. Maken till okänslosam rolltolkning är svårfunnen.

De osynliga monstren, så kallade ”hollows” (eller ”tomma”), är i sina synliga stunder misstänkt lika Demagorgon, Dungeons & Dragons-demonen vi icke-rollspelare får stifta bekantskap med i Stranger Things. En lustig tillfällighet när både den sistnämnda och Miss Peregrine är högaktuella. Filmens största skräckmoment involverar dock inte dessa långbenta varelser, utan sker när ondingen Barron med vänner börjar slicka i sig ögon som om det vore jordgubbar doppade i choklad.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn har 11-årsgräns, vilket är försvarbart tack vare vissa scener som inte är för de äckelmagade (till exempel ovan nämnda). Det kan därför tyckas underligt att Burton väljer att låta filmen kulminera med en scen som hämtad ur Mysteriet på Greveholm – halvtaskigt animerade skelett som går bärsärkargång i snölandskap. Barnsligt var ordet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *