Väl hemma från Berlin (helt klart en suverän stad på alla sätt och vis!) drog jag förstås på mig en förkylning. Det kommer ett (superefterlängtat, förmodar jag) Berlin-inlägg när jag har hämtat mig tillräckligt från snuvan. Att vara sjuk är ju liktydigt med att se mängder av filmer, så här får ni lite tips (och icke-tips) i den kategorin.

Filmer: The Revenant med Leonardo Dicaprio

The Revenant (2016)

Den första av årets stora filmer. Leonardo DiCaprio är ju tusenfalt förhandstippad som årets Oscarsvinnare, avdelning ”årets manliga skådespelare”, för den mumlande/stönande/kvidande/grymtande insatsen som huvudrollen Hugh Glass i ”The Revenant”. Om han faktiskt vinner får vi förstås inte veta förrän den 28 februari, men om han tar hem priset vet vi att det beror på DEN björnscenen. Leo skiner tacksamt som guld i solen närhelst han får chansen, i ett annars ganska blekt drama som med ickeoriginell story har svårt att gripa tag i ens må dåligt-nerver. Dessutom är det sjukt tråkigt att de två existerande kvinnorollerna har decimerats till våldtäktsoffer respektive ouppnåelig oskuldsmadonna. Nytänkande.

(Jag kanske ska tillägga att jag såg den på bio långt innan jag blev sjuk, så att ingen tror att jag missar storheten i den på grund av brist på skärmtum och sinnesnärvaro.)

Filmer: Me and Earl and the Dying Girl

Me and Earl and the Dying Girl (2015)

Jag läste boken ett par veckor innan jag såg filmen. Boken sprang stafett mellan avgrundsdjup awkwardness (på ett bra sätt) och töntiga, förutsägbara ungdomsboksklyschor (inte på ett bra sätt) men filmen lyckas aldrig förmedla dessa toppar och dalar.

Egentligen vet man redan vad man får bara av att granska titeln: mysknasiga biroller, light-self-loathing voice-over och indiefilmsliknande estetik. Det är lättsmält, men lagom sorgligt på sina håll, så filmen gör sitt jobb. Söker du en film att mysa till en onsdagkväll – här är den.

Filmer: Pitch Perfect

Pitch Perfect (2012)

Den gick på tv och jag var sjuk, okej? Förvånansvärt bra för att innehålla mina absoluta hatingredienser för filmer (spontandans, spontansång, helt vanliga tjejer som beskrivs som alternativa/mörka/svåra för att de har mellanbrunt hår, munktröja och näsring, dans, sång). Fat Amy är ganska kul. Jag skulle inte direkt rekommendera någon att se den, men den är trots allt upphovet till världens bästa konspirationsteori så det får den ju pluspoäng för.

Filmer: A Fantastic Fear of Everything

A Fantastic Fear of Everything (2012)

Det går ju inte att ogilla Simon Pegg. Särskilt inte om han har gått omkring i samma kallingar i några veckor, inbillar sig viktorianska mördare i varje vrå och är livrädd för tvättomater. Filmen hade gärna fått vara ännu mer urspårad – nu tycks den stundtals stanna upp och fundera över om den är larvig eller seriös. Dessutom är den ojämn: en trevande inledning, fantastisk mitt, segt slut. Men ändå sevärd.

Filmer: Crimson Peak

Crimson Peak (2015)

Lite gotisk skräck, någon? Ja, visuellt bländande får man ändå kalla denna film (blod och snö är ju alltid en tacksam kombination). Men ärligt talat har jag väldigt svårt att engagera mig i historien – Mia Wasikowska är väldigt blek som förvirrad och lurad protagonist. Jag vet faktiskt inte varför någon förväntas heja på henne. Lite mer intressanta är de mörka syskonen (Tom Hiddleston och Jessica Chastain), men bara lite.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *