Innan jag besökte Kulturhuset tidigare i höstas visste jag inte så mycket om Dmitrij Gluchovskij förutom det som finns att läsa på bokflikar och Wikipedia. Det mesta som skrivs om honom är naturligt nog på ryska – det språk han förstås vuxit upp med i hemlandet Ryssland. När den synbarligen världsvana Dmitrij, klädd i polotröja under skinnpaj, äntrar den låga scenen i Foajé 3 häpnar jag därför över hans brittiska accent och till synes obehindrade engelska vokabulär.

Dmitrij GluchovskijJag är sedan flera år tillbaka ett hängivet fan av Metro 2033 och det universum som livskraftigt spirat i dess hermetiskt tillslutna värld. Det eminenta bokförlaget Coltsos kulturgärning består i att översätta (ofta ryskspråkig) science fiction- och fantasylitteratur som annars aldrig skulle nå en svensk publik (oväntat mycket av det förlaget översätter finns inte utgivet på engelska). Bland annat har förlaget gett ut två böcker av Andrej Djakov som är sprungna ur Metro 2033:s fantasieggande världsbygge men som i stället utspelar sig i Sankt Petersburgs tunnelbanesystem, och i Ryssland finns det dussintals fler romaner utgivna under samma Metro-flagg. Wikipedia listar hela 38 stycken.

future av dmitrij gluchovskijDmitrij Gluchovskijs betydelse för den ryska science fiction-scenen går inte att förringa. 2013 gav han ut romanen Futu.re, en tegelsten som ställer sig frågan: ”Hur skulle människor leva sina liv om de inte behövde bry sig om döden?”. I Futu.re är nämligen människans förgänglighet botad. Sjukdomarna är utrotade och ålderdom är inget annat än en dödsserum injicerat i kriminella av lagens väktare. Nu är den översatt och utgiven på svenska, men mer om denna roman i ett annat inlägg.

Gluchovskij är skojfrisk, påläst och charmig. Han svävar ofta ut i irrelevanta (men underhållande) monologer som moderator Johanna Koljonen avslappnat försöker återkoppla till ämnet. Häromdagen läste jag DN:s Anna-Lena Lauréns kolumn om precis detta; det planlösa babblandet verkar i mångt och mycket vara ett ryskt särdrag. Men just tack vare Gluchovskijs ickeförmåga att hålla sig till sak, dras vi med i hans historier om uppväxten bakom Sovjets järnridå. Lustigt nog verkar bristen på andra tv-kanaler än den statliga ha gjort intryck på den unga Dmitrij – föga chockerande i socialist-Sverige som ju fram till 1987 bara hade två kanaler att zappa mellan.

Den nära förestående undergången och den uppfinningsrikedom som blir ett medel för att stävja denna kan ses som en röd tråd i Gluchovskijs författarskap. Denna påhittighet visar sig, genom de många anekdoterna i Sovjetmiljö, vara en del av författaren sedan barnsben. Han beskriver den ”obligatoriska skolresan till Lenins mausoleum” som barn: den absoluta orättvisan att den fulländade, gudalika Lenin inte längre är vid liv ger Gluchovskij en idé om att bli ingenjör för att kunna återuppväcka landsfadern från de döda. En morbid eller vacker tanke? Svårt att säga, men han är definitivt ett barn av sin tid.

Efter författarsamtalet åker jag nedför Kulturhusets rulltrappor med ett leende som sprider sig allt längre inåt. Författarens värme och charm strålade ut till alla i publiken – såväl den finniga tonårskillen som spelar ”Metro 2033” på PC som den tjusiga, litteraturintresserade 80-plusdamen i stolen bredvid min. Dmitrij Gluchovskij bor i dag i Moskva – det perfekta sätet när man behöver inspiration för att skriva dystopiska, gastkramande romaner om samhällen i sönderfall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *