beacon 23Hugh Howey har gjort sig ett namn på att ge ut sina romaner som följetonger via Amazons Kindle direct publishing-system. Silo-serien gavs ut i nio episoder mellan juli 2011 och augusti 2013 och blev en välförtjänt internationell bästsäljare (också i tryckt medium – den släpptes senare som fysisk antologi). Howeys nästa projekt, Sand, bestod också av flera delar som sömlöst vävdes samman för att skapa en sammangjuten och imponerande värld. Beacon 23 har alls inte samma finess.

Sin vana med mindre episoder trogen har Howey släppt boken i fem delar, men känt sig nödgad att vid varje avsnitts början göra en kort resumé på tidigare händelser. Det här stör kontinuiteten och gör antologiläsaren plågsamt påmind om att historien kanske inte är så väl sammansatt som man gärna ville tro. Jag upplevde inte samma frustration med Silo-serien eller Sand, så här har det tyvärr blivit sämre.

Men det är inte bara där Beacon 23 fallerar. Det gedigna världsbygget vi känner igen från tidigare verk har inget motstycke här. Den namnlösa protagonisten sitter i ett slags rymdfyr i sektor åtta av universum för att hålla koll på att tekniken sköter sitt jobb: att lysa upp det oändliga tomrummet för att varna förbipasserande skepp för asteroidbältet i närheten. När teknikhaveriet är ett faktum är det upp till romanhjälten att försöka förhindra en annalkande katastrof.

Beacon 23 består till mesta del av en inre monolog hos vår hjälte. Mest sitter han och minns sina svåra år i militären, eller så sitter han och snyftar över att han är ensam i den gränslösa rymden. Ibland svävar han ut i smått psykotiska episoder. Ibland umgås han med talande stenar. Men mest sitter han och snyftar och minns tidigare krig. Det är ganska… tråkigt. Och inte alls djupt.

Vi vet redan, från ett icke sinande antal skildringar av kosmos, att rymden är en ensam plats, att i rymden kan ingen höra dig skrika… Kom med något nytt. Det brukade du vara så bra på, Hugh Howey.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *