The Walking Dead kan ju knappast klassificeras som något annat än ett av 10-talets största tv-succéer. Jag själv är ett stort fan av när Rick Grimes knivar ihjäl stapplande zombier på löpande band. Alla vill ju smida medan järnet är varmt, och därför introducerade AMC förra året en spin-off: Fear the Walking Dead. Det blev inte lika väl mottaget (bland annat kan man ju jämföra Imdb-rating: 8,6 respektive 7,2) men förlängdes likväl med en säsong, och det kommer ytterligare en. Att vi nu blir bombarderade med zombier nio månader av tolv är förstås ett oerhört smart drag.

fear the walking dead

Spin-offen blir faktiskt bättre och bättre. Hela första säsongen gav intrycket av att vara ett 6 avsnitt långt pilotavsnitt – trots att den stundtals lyckades riktigt bra med att kommunicera panik och svett. Under andra säsongen kommer det igång på riktigt. FtWD har plötsligt fått nio avsnitt extra att hushålla med, och lyckas för det mesta fylla dem med kvalitativt stoff av klass medelhög plus. Särskilt bra är de mittersta avsnitten, när [spoiler alert!] gruppen splittras och Mexikos vidsträckta, karga vidder blir en ocean av avstånd.

I några av de avslutande scenerna har min puls markant höjts, och nog grämer det mig en del att jag måste vänta några månader på upplösningen. Men skillnaden mot nära-förestående-hjärtattacks-känslan jag hade när originalet hade säsongsavslutning i våras är lika markant som pulshöjningen.

Fear the Walking Dead
Nick i Fear the Walking Dead

Säsong två av Fear the Walking Dead lyckas med konststycket att gå från 0–100 på femton avsnitt. Att seriestarten inleds på en båt känns oväntat långt bort – rentav främmande. Är det ens samma säsong, samma serie?

Medan handlingen får göra en osannolikt lång och häftig resa så förlorar Fear the Walking Dead på sina halvträiga karaktärer. Det är bara en handfull av dem som man faktiskt känner att de måstemåstemåste överleva, medan man i storebrorsserien önskar så om de allra flesta. Kanske för att FtWD-folket har VM-rekord i dåliga beslut (japp, de är värre och mer förvirrade än sina kolleger). Syskonen Alicia och Nick lyckas ändå leda sympatirankingen för mig. Det bästa på hela andra säsongen var just Nicks egna avsnitt – Grotesque, avsnitt 8 – som även skulle fungera som helt fristående. Den mexikanska solen stekte rakt genom rutan, apokalypsens svettiga köttslamsor likaså. En stilstudie i apokalyptisk tv-kvalitet.

Nåväl, Fear the Walking Deads ändå lyckade säsong två kommer att vara bortglömd så tidigt som 23 oktober när den äkta varan drar igång igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *